80 ÅRS KAMP FÖR SKOLAN I OSBY

(I huvudsaklig överensstämmelse
med artikel i skriften "Ekbackeskolan
OSBY SAMSKOLA 1907 - 1987")

Det var egentligen redan 1905 det hela började. Svenska missionsförbundet hade generalkonferens i Stockholm och från Osby deltog grosshandlanden Adolf Kristensson. Lektor P P Waldenström beskrev hur ateismens läror börjat sprida sig till landets läroverk och hur antikristlig smitta utbredde sig över landet.

Adolf Kristensson återvände till Osby fast besluten att för sina egna och för andras barn inrätta en högre kristlig skola på hemorten. Han fick medhåll om behovet av en sådan skola av sin svåger Gustaf Eliasson, sedermera riksdagsman. De hade vardera sju egna barn, och det ansvar de kände för för dem var så stort att de vågade på egen hand ta den ekonomiska risken för en skola.

På hösten 1906 startade Ousby Realskola sin verksamhet. Flera anslöt sig till idén och det bildades ett bolag. Redan den 3 december 1906 undertecknades stiftelseurkunden. Därmed hade också en kamp för utbildningsmöjligheter i Osby kommun börjat - en kamp som nu pågått i 80 år.

Skolstart
På sommaren 1907 stod en modern skolbyggnad färdig att ta emot eleverna, och 1987. precis 80 år därefter återinvigdes samma skolbyggnad efter en genomgripande renovering.

Kommunikationerna med överordnade skolmyndigheter började genast. Man begärde att skolan skulle ställas under inseende av Kungliga Överstyrelsen för Rikets Läroverk och att rektor för skolan skulle medges tillstånd att anställa realexamen. Så långt gick det bra. Men när man efter några år begärde att få bygga på skolan med gymnasium började svårigheterna i umgänget med de centrala skolmyndigheterna. Även på hemmaplan mötte man motstånd, om än detta främst var av passiv natur.

Vid den tiden växte två ungdomar upp i Osby, vilka båda skulle bli kända kompositörer. John Fernström, son till en kinamissionär gick på samskolan, men där träffade han aldrig Viking Dahl, prostens son. Fernström berättar, att väster om järnvägen fanns såväl realskolan som Betania och där bodde alla de gudfruktiga. På andra sidan järnvägen bodde de ogudaktiga, d v s prosten, doktorn och postmästaren. Deras barn skickades till läroverken i Kristianstad och Lund i stället för till Ousby Realskola. På det sättet blev John Fernström och komponistkollegan Viking Dahl kamrater först vid konservatoriet i Malmö.

Om skolstarten finns olika skildringar. Läser man årsredogörelserna får man den uppfattningen att eleverna strömmade till skolan av sig själva. Första rektorn Elias Moberger har däremot berättat att skolan hade fem lärare och 41 elever i början och att elevrekryteringen ingav allvarliga bekymmer. Skolan betraktades som en inrättning för de välbärgade köpmännens barn. För att visa att så ej var fallet och samtidigt ge uttryck för socialt patos inrättades en friplats "för en flicka från fattighuset"..

Försök med gymnasium
För att kunna sysselsätta de fem lärarna behövdes fler elever, och med flera elever följde flera terminsavgifter.Men det gick bättre efter några år och 1912 hade skolan 130 elever. Det året startade gymnasiet. Lärjungarna borde få stanna på skolan ända fram till avlagd studentexamen, tyckte ledningen.Man tog in lärjungar på reallinjen eftersom denna linje var den mest användbara och för att det inte fanns någon skola som kunde erbjuda undervisning på reallinjen för flickor i södra Sverige. För att kunna rymma gymnasieringarna byggdes skolan till och fick därmed den storlek den än idag har.

Man var en aning för tidigt ute. Av Ousby Realskola blev visserligen Osby Högre Samskola, men innan dimissionsrätt beviljats hade man förekommits av Lund, Landskrona och Eslöv, där det inrättats gymnasier. Överstyrelsen för Rikets Läroverk skrev i yttrande över ansökan om dimissisonsrätt att det förelåg svårigheter att anskaffa kompetenta lärare t o m på större orter och att det allt större antalet studenter innebar en fara, då det visat sig att många även med akademiska examina fått gå i åratal och vänta på anställning.

Nedslagna av detta besked beslöt man efter något år att tills vidare avveckla gymnasiet, men samtidigt gjordes förberedelser för fortsatt verksamhet med gymnasium. Man skulle skaffa elever genom att inrätta ett internat med helpension. Därigenom skulle man kunna få elever även från andra orter. Starten skedde 1917, nu med latingymnasium med både A och B-linje, d v s både med och utan grekiska Och så ville man visa att man kunde anskaffa kompetenta lärare.

Ousby korrespondensinstitut
Allt detta skedde i kamp för skolan och i strid mot centralt fattade beslut.För att förbättra tjänstgöringsunderlaget för lärarna och för att ytterligare understryka Osbys betydelse som skolort startades av ledamöter i styrelsen för Osby samskola och av samskolans rektor "Ousby Korrespondensinstitut", som från 1910 spred prospekt om "Sveriges förnämsta korrespondensskola vida omkring. Som svar på talet om svårigheter att anskaffa kompetenta lärare baserades ut: "Vårt institut står främst ifråga om lärarkrafter" och så här kunde det låta: "Ingen enda svensk korrespondensskola mer än vår är grundad av akademiskt och pedagogiskt bildade personer".

Man citerade Lantmannabladet, som skrev: "Det torde vara alldeles enastående att i ett samhälle , som knappast räknar 800 invånare samtidigt uppföras ej mindre än 4 byggnader avsedda för vitt skilda slag av skolor. Sålunda är för närvarande under uppförande folkskola, lantmannaskola, högre samskola med gymnasium samt ett ståtligt palats för Ousby korrespondensinstituts räkning."

Efter några framgångsrika år flyttades institutet, som omfattade handelsskola, teknisk skola, lantbruksskola, juridiskt seminarium och realskola till Stockholm, där det senare gick upp i NKI.

Korrespondensinstitutets elever fick så länge institutet var förlagt till Osby kostnadsfritt tenteras av lärarna på Osby samskola. Skolverksamheten gynnade även annan företagsamhet. Erikssons bokhandel svarade för bokförsäljning till samskolans elever, medan bokbindare Persson i Metropol hade försäljning av böcker för folkskolan. En tid hade t o m Hånells bokhandel filial i Osby.

Gymnasiet av år 1917 verkade fram till 1930. Dimissionsrätt fick man dock aldrig. Då det var svårt för lärjungarna att tentera som privatister, anordnades efter någon tid endast första ring, varefter eleverna fullföljde sina studier vid något allmänt läroverk.

Realskolan avvecklas
Arbetet med reformeringen av den svenska skolan påbörjades 1940. Under 1950-talet inleddes försöksverksamhet med en nioårig enhetsskola, och när det stod klart att realskolan skulle avvecklas höjdes röster för att man i Osby skulle anpassa sig efter den väntade nya situationen och delta i försöksverksamhet med enhetsskola, samtidigt som man skulle förbereda en övergång till gymnasium på Osby samskola. Att så inte skedde kan nu efteråt enbart beklagas.

I samband med samskolans 50-årsjubileum tog rektor Gösta Lundin upp den framtida organisationen av skolväsendet i Osby. Ingen vet med bestämdhet hur det kommer att bli med Osbys realskola, sade han samt antydde att man kunde tänka sig att inrätta ett internatgymnasium för bl a missionärernas barn. Rektor Bernhard Ernestam gjorde också ett uttalande av innebörd att Osby samskola skulle ha gymnasium, när skolan fyllde 60 år. Ingen visste då hur sannspådd Ernestam skulle bli. Gymnasieverksamhet togs nämligen ånyo upp 1967/68, ett år innan det enligt ett av riksdagen fattat beslut skulle få starta. Men detta har sin särskilda historia. Då hade nämligen Osby tidsmässigt distanserats av Älmhult.

Samskolans styrelse beslöt den 15 mars 1958 förklara sig villig att diskutera förutsättningarna och möjligheterna för ett samarbete, när det gällde det blivande högstadiet. Följande år utformades ett handlingsprogram som gick ut på att gymnasium skulle finnas fr o m 1961 och att man skulle ansöka om statsbidrag till lärarlönerna härför. Uppvaktningen för SÖ var framgångsrik och SÖ tillstyrkte inrättandet av ett internatgymnasium. När det emellertid inte blev något beslut i riksdagen varken 1960 eller 1961 uppvaktades ecklesiastikminister Ragnar Edenman. Denna uppvaktning hade till en början en mindre positiv utgång, eftersom man gett intryck av att vilja konservera realskolan för en tid framåt.

Riksdagen beslutar men...
I styrelseprotokollen omnämnes att dåvarande byråchefen i departementet vid ett besök i annat ärende besett Osby samskola och internatbyggnaderna. Han hade därvid informerats om skolans planer. Han tycks ha spelat en viktig roll i samband med flera följande uppvaktningar och slutligen vid författandet av statsverkspropositionen 1962, vari föreslogs att Osby skulle få ett internatgymnasium när intagning till grundskolans högstadium inleddes och avvecklingen av samskolans realskoledel påbörjades.

Hur ljust det än såg ut 1962 då riksdagen fattade sitt beslut om gymnasium i Osby blev den fortsatta vägen i hög grad beströdd med törnen. I samband med reformeringen av gymnasieskolan beslöt riksdagen, att man skulle eftersträva att flertalet studievägar inom gymnasiet, fackskolan och på längre sikt även yrkesskolan skulle erbjudas på varje ort, där gymnasial utbildning anordnades. Riksdagen beslöt därefter att gymnasieskolan f o m den 1 juli 1971 skulle sammanföras till en gymnasieskola, som skulle omfatta tidigare gymnasium, fackskola och yrkesskola.

...ministern tog tillbaka
För Osbys vidkommande blev detta beslut ett hårt slag. Gymnasier hade under mellantiden tillkommit i både Älmhult och Ljungby, och dessa kommuner klagade över alltför ringa elevunderlag för denna höga integreringsgrad. Efter klagomål från Kronobergs län meddelade ecklesiastikministern att han ej tänkte utnyttja riksdagen bemyndigande att inrätta ett gymnasium i Osby. Men utöver detta beslut fråntogs osbyeleverna rätten att välja mellan Hässleholm och Älmhult som gymnasieort.

I syfte att ytterligare förstärka älmhultskolans elevunderlag beslutade skolöverstyrelsen att elevintagning till yrkesskolan i Osby (gymnasieskola typ 1) tills vidare ej skulle ske.

I Osby reagerade man starkt mot alla dessa beslut och med skäl gjordes gällande att Osby behandlades annorlunda än andra kommuner i motsvarande situation.

Vid denna tidpunkt hade emellertid gymnasieverksamheten i kommunens egen regi startat, och då enigheten om kommunfullmäktiges beslut härom var oförändrad ville skolstyrelsen i kommunen ej ifrågasätta osbygymnasiets fortsatta existens.

Det framhölls då och har därefter ofta upprepats att Osby kommun tillhörde Kristianstads län, men att kommunen lösryckts därifrån i planeringsavseende. Vidare har ofta framhållits att kontakterna mellan skolmyndigheterna i Älmhult och Osby varit obetydliga.

I detta sammanhang gjordes 1968 en framställning om att regionens gymnasieskola skulle förläggas t till Osby i stället för till Älmhult. Detta ledde till att man en tid övervägde uppförandet av den nya Haganässkolan en extra gång, innan beslut därom fattades. När SÖ-chefen Jonas Orring 1972 besökte Osby, framhöll han att det måste vara SÖ:s uppgift att ta tillvara gjorda investeringar, även om gymnasieorten eventuellt blivit ett felval. Liknande uppfattning gjordes inte gällande, när den nybyggda respektive nyrenoverade yrkesskolan på Klövervägen och Hasslarödsgården i Osby lades ned och ersattes med motsvarande nyinvesteringar i Älmhult.

Osby kommun förvärvade samma år aktierna i AB Osby samskola. som sålunda numera är ett kommunalt bolag.

På senare år har ytterligare uppvaktningar gjorts hos regeringen för att få osbygymnasiet godkänt och ställt under skolöverstyrelsens tillsyn. Detta ledde till att regeringen under tre år medgav statlig tillsyn för att möjliggöra en utvärdering av den bedrivna verksamheten. En sådan utvärdering ägde rum, men resulterade ej i statligt stöd, trots att utvärderingen i åtskilliga avseenden utföll till skolans fördel.

Förslag till försöksverksamhet med varvad och återkommande utbildning har förelagts regeringen liksom förslag om samläsning mellan den kommunala vuxenutbildningen och ungdomsutbildningen. För det sistnämnda projektet beviljade länsskolnämnden ekonomiskt stöd för planeringen utan att därefter godkänna projektet, "då kommunen ej har någon gymnasieskola som komvux kan samarbeta med".

Kommunalfullmäktige beslöt emellertid 1985 att försöksverksamhet med samverkan mellan den kommunala vuxenutbildningen och ungdomsutbildning på gymnasial nivå skulle ske med första intagning 1986 och under tre år framåt.

Att vinna det sista slaget
80 år har gått och i Osby kommun pågår alltjämt kampen för en egen skola..

De skäl mot verksamheten som tidigare åberopats år nu nästan alla underkända. Synen på gymnasiefrekvensen från 1915 är föråldrad och den totalintegrerade skolan av år 1971 är övergiven. Storskalighet är ingenting som man längre berömmer sig av.

Osbygymnasiet verkar med aktiva elever,som ägnar mycken tid åt självverksamhet. Studieformen passar de unga, då den ger möjlighet till varvad och återkommande utbildning.. Dessutom skulle den om den bedrivits i större grupper, ha blivit en farlig ekonomisk utmaning mot den traditionella gymnasieskolan. För Osbys del står valet mellan att bekosta den egna skolan med egna medel eller sätta eleverna på hjul och erlägga elevavgifter med något lägre belopp till andra kommuner.

Under de gångna 80 åren har Osby åtminstone på gymnasienivån hittills förlorat alla slag. Med tidens och utvecklingens hjälp hoppas man på att åtminstone vinna det sista.

*****

PS

Profetian att vinna det sista slaget byggde på iakttagelsen, att utvecklingen alltsedan 1970-talet pekat i riktning mot ökat kommunalt inflytande över skolan. Nu uppföres en stor ny skolbyggnad för gymnasieskolan intill Ekbacken. Osbyeleverna går nu i sin egen gymnasieskola. Osby har vunnit det senaste slaget. Om det är det sista får tiden utvisa. Men ett är säkert - envisheten och kampen för en egen skola har inte varit förgäves.

Nytt kunskapscentrum

- gymnasieskola och vuxenutbildning

Dagen var lördagen den 19 augusti år 2000, dagen då Osby efter att ha förlorat alla slag i kampen om ett eget gymnasium likväl vunnit det sista.Läser man i hävderna om Osbys alla uppvaktningar i ecklesiastikdepartementet och utbildningsdepartementet får man fram en nästan fullständig ministerlängd. Många har besöken i Stockholm varit, de flesta föga framgångsrika. Men nu var det skolministern Ingegärd Wärnersson som lyriskt , i nästan upprymd lyckokänsla invigde den skola, som i sitt byggnadssätt påminde om skolans strävan att förmedla kunskap utan gränser.Fönstren i taket gav bilden av rymd, glasväggarna om samarbete och de närvarande som representerade hela samhället.

Ja, och bland de närvarande fann man t o m den tidigare antagonisten Älmhults kommun, och vänorten i Danmark Gilleleje. Alla lyckönskade.

" Ekbackeskolan knyter an till den gamla skolan på andra sidan backen Med sin allvarliga gavel med namn och årtal, och med sina spröjsade fönster. Fasaden i klassiskt murverk, med murade bårder och fönsteromfattningar.. --- Ett vitt tak,tätt med ljus. Ett högt kyrkfönster i trappan mot norr. Grova pelare klädda med massiv ek. Det stora rummet i fonden, ektrappan rymden och backens alla stora ekar genom de stora fönstren. Så nog gör den skäl för sitt namn."

Arkitekterna Carl Jacobsson och Hans Gösta Hansson var väl värda allt det beröm som delades ut.

Dag Ivarsson, tredje generationen skolpolitiker i Osby,höll tal dels som kommunfullmäktigeordförande, dels som ordförande i utbildningsnämnden och dels som chef för Brio, som kom med gåvor.

Själva invigningen förrättade skolministern utanför huvudentrén, där hon avtäckte en plakett med erinran om byggnadens syfte att vara såväl gymnasium som kunskapscentrum.

Det klipptes inte av något blå-gult band. I stället ringde skolministern in med en gammal skolklocka.

En dröm hade gått i uppfyllelse. Nu ligger skolan där, precis på den plats, som rektorn Bernhard Ernestam ville reservera för ändamålet för snart femtio år sedan.