| Bernard Ernestam HUMANITETENS BANERFÖRARE
Bernhard Ernestam, lärare och rektor vid Osby Samskola 1917 -
1955, har betecknats som religiös stridsman , humanitetens banerförare ,
nykterhetskämpe, tidningsskribent, skicklig kommunalman, orädd debattör,
mångårig ledamot av Osby kommunalfullmäktige och folkskolestyrelse, varmhjärtad
människa. Men mest av allt var han en ledare för Osby Samskola.
Det var 1905 det hela började. Svenska missionsförbundet hade
generalkonferens i Stockholm och från Osby deltog grosshandlare Adolf
Kristensson. Lektor P P Waldenström beskrev hur ateismens läror börjat sprida
sig till landets läroverk och hur antikristlig smitta utbredde sig över
landet.
Adolf Kristensson återvände till Osby fast besluten att för
egna och för andras barns skull inrätta en högre kristlig skola på hemorten. Han
fick medhåll om behovet av en sådan skola av sin svåger Gustaf Eliasson,
sedermera riksdagsman. De hade vardera sju egna barn, och det ansvar de kände
för dem var så stort att de tog steget att på egen hand starta Ousby
Realskola.
Ernestam som skolman
Till denna skola kom fil mag Bernhard Johansson , sedermera
Ernestam, som lärare 1917. Därmed inleddes en period, när Osby Samskola kraftigt
utvecklades, men också en tid då Osby på många olika sätt kom att stå i
uppmärksamhetens centrum. Under seklets första hälft hade till Osby samlats
personligheter av hög andlig dignitet, förutom Bernhard Ernestam kan nämnas
Gösta Lundin, Gunnar Rosendal, Oscar Cosmo, Edvard Hallberg. Emil och Esther
Arfwedsson , Gösta Darlin, Filip Kristensson m fl. Att Bernhard Ernestam kom
till Osby berodde nog på hans önskan att göra en insats på undervisningens
område - att undervisa i en skola med kristen målsättning.
Bernhard Ernestam kom till skolan just när en stor
organisationsförändring stod för dörren . Fr o m våren 1910 kunde man avlägga
realexamen vid skolan och 1912 startades ett realgymnasium, som emellertid på
grund av utebliven dimissionsrätt skulle avvecklas fr o m höstterminen 1915. I
stället för realgymnasiet satsade den nyblivne rektorn Henning L Håkansson 1917
dels på full internatverksamhet och dels på ett latingymnasium, som även skulle
ha en grekisk linje, en verksamhet som med skiftande framgång pågick ända fram
till 1930
Ernestam var lärare i matematik och fysik, men redan 1918 fick
han under en kort tid träda in som vikarierande rektor Ordinarie rektor blev han
1925 . Han fick då överta en skola med en gymnasiedel, som gav upphov till
bekymmer. Verksamheten var dyrbar och hade av ekonomiska skäl måst begränsas
till två ringar. Eleverna fick därefter för att nå studentexamen. fortsätta sina
studier på någon examensberättigad skola . Realskoledelen däremot gick bra och
alla krafter sattes in för att vidareutveckla denna.
Bernhard Ernestam var som nämnts matematiker och detta bidrog
nog till att han förmådde stabilisera skolans ekonomi och därigenom skapa
förutsättningar för en omfattande byggnation.
Full internatverksamhet hade alltså införts redan 1917 , men
under Ernestams tid tillkom två elevhem: Manhem, invigningsklart 1929 för
skolans manliga elever och Solgården för flickor 1934. Ny rektorbostad blev
inflyttningsklar 1940. Mot slutet av sin tjänstetid planerade Ernestam för
ytterligare ett elevhem., Ekelund, som togs i bruk 1958
Realskolans internatverksamhet var alltid Bernhard Ernestams
speciella hjärteangelägenhet. På denna lade han ned mycket av sitt livs stora
energi och som ledare för sin skola var han obestridligt suverän.
Kommunalmannen
I kommunalfullmäktige i köpingen spelade Bernhard Ernestam en
framträdande roll. Under loppet av flera decennier påverkade han utvecklingen av
samhällets kommunala liv.
Kommunalt var han dock inte precis den pådrivande kraften.
Då¨det gällde kostnadskrävande investeringar höll han ofta igen. Han var den
försiktige generalen som i det kommunala lika gärna kunde ha hört hemma i det
konservativa lägret Försiktighet med användningen av det allmännas medel höll
han på , och hans ekonomiska sinne var välutvecklat. Som ekonomisk ledare för
ett stort skolföretag hade han lärt sig konsten att hushålla och att hushålla på
det rätta sättet.
Hans intresse för kommunala frågor kunde man dock ej ta miste
på Han hade bestämda uppfattningar om saker och ting.Men hans stränga
återhållsamhet stämde inte alltid överens med majoritetens mening. Därför har
han i protokollen ofta skrivit in sitt namn som reservanten framom
andra.
Från det kommunala fältet får man inte glömma Ernestams
insatser som ledamot av folkskolestyrelsen, Han hade varit med länge när han
blev ordförande efter direktör Anton Ivarsson, som omkom vid en trafikolycka i
Holland den 7 april 1952 .
I början av 1950-talet ville många att man skulle planera för
enhetsskolan. Lokalbristen var besvärande och om denna fick bestå skulle den bli
till hinder för medgivande att börja försöksverksamhet med den planerade
nioåriga skolan . För att motverka lokalbristen enades man om att bygga en ny
skola.
När man sökte efter en lämplig tomt för denna, uppstod en
häftig debatt i kommunalfullmäktige. Man valde i första hand mellan tomter vid
Klövervägen, vid Ekbacken eller i Smitts backe.
Rektor Ernestam berättade då att ett undervisningsråd vid besök
i Osby hade nämnt att Osby Samskola kunde förändras till gymnasium. Av den
anledningen borde man ej bygga en skola för små barn nära en skola med stora
barn. Tomten vid Ekbacken borde reserveras för framtiden.
(Här fick han sin vilja igenom. Den tomt han ville skydda tas
just nu (1999) i anspråk för en byggnad för Ekbackeskolans
gymnasium.)
Så småningom enades man om att bygga enbart en lågstadieskola,
Klockarskogsskolan ,längst in vid Hagagatan.
Bernhard Ernestam envisades med att kasta fram förmodandet, att
lokalbristen var temporär och att det stora elevantalet i folkskolans klasser
blott berodde på efterkrigstidens framtidsoptimism. Han kallade
Klockarskogsskolan ett skolpalats, som kanske inte skulle kunna fyllas med
elever i framtiden Men han trodde blint på den egna skolans framtidsmöjligheter.
Blotta tanken på en nioårig obligatorisk skola upplevdes som ett hot mot Osby
Samskolas fortbestånd.
För att klargöra sin inställning gjorde han detta
temperamentsfulla uttalande:
" Osby Samskola som internatskola är i särklass och kommer att
så förbli vid sidan av andra internatskolor så länge inte skoldiktatorer av ena
eller andra slaget upphäver dessas existensberättigande. Detta torde i så fall
dröja ännu åtskilliga år".
Hans tid som ordförande för folkskolestyrelsen blev emellertid
inte lång. Under hela 1953 fördes i Osby en livlig debatt om skolväsendets
framtida utformning.. Uppenbarligen kände han sig pressad mellan kravet på
förnyelse av den obligatoriska skolan och skyldigheten att slå vakt om Osby
Samskola. Redan i december 1953 avsade han sig inte bara ordförandeskapet utan
jämväl ledamotskapet i skolstyrelsen.
Just då planerade Ernestam själv en ytterligare utbyggnad av
internatverksamheten vid Samskolan . 1958 var elevhemmet Ekelund färdigt -
planerat av Ernestam, men inflyttningsklart först efter hans avgång som
rektor..
Då det gällde det framtida lokalbehovet för den obligatoriska
skolan var Ernestam ingen god spåman. Inga lokaler fick stå tomma. I stället
påbörjades några år senare den största skolutbyggnaden i Osby sedan 1890-talet
Internatverksamheten däremot upphörde för Samskolans del.
Humanitetens riddare
Bernhard Ernestam var född 1887 i Närke i ett jordbrukarhem i
Asker. Han blev 86 år gammal och avled 1974 Hela hans släkt sades vara
baptistiskt sinnad. Under studentåren i Uppsala var han med om att bilda det
Fria Kristliga Studentförbundet. Han var studiekamrat med biskop Manfred
Björkqvist, vilken företrädde nykyrkligheten och som accentuerade det lutherska
hårdare än man tidigare gjort. I opposition däremot kom det fria kristliga
studentförbundet till, och redan från början var Ernestam verksam inom
detta.
Inom Svenska Baptistsamfundet fick han även en framträdande
ställning. Han tillhörde missionsstyrelsen samt distriktstyrelsen i Skåne. Hans
ställningstagande till förmån för den fria kyrkligheten bottnade i hans liberala
inställning. Han blev dock inte så tolerant att han personligen accepterade vad
som helst. Principfastheten var hans kännemärke under alla hans
stridsår.
Ett ord som Ernestam ofta tog på sina läppar var humanitet. Han
kämpade för de mänskliga rättigheterna, och i denna kamp var han alltid sina
ideal trogen. Få människor har som han livet genom hållit på fasta principer..
Orubblig, opåverkbar och stark var han i alla frågor som berörde religiöst
ställningstagande. Hans religiösa ståndpunkt blev riktpunkten för åtskilligt
annat i hans liv.
Nykterhetsman och liberal
Även om Bernhard Ernestam kanske främst var den erkänt
skicklige ledaren för sin skola, blev han känd långt utanför Osbys gränser som
religiös stridsman och politisk kämpe Allra mest känd blev han nog som en
oförbrännelig nykterhetsman, ivrig blåbandist och v ordförande i Skånes
nykterhetsförbund
Bernhard Ernestams inställning till alkoholen hade
beröringspunkter med hans etiska syn på människan. Han menade att spritbruket
inte passade samman med hans människouppfattning. Energiskt bekämpade han
rusdryckerna med de gamla nykterhetskämparnas frenetiska glöd.
Ernestam var en kämpande demokrat. Under kriget förde han
humanitetens talan mot det barbari och förtryck som bredde ut sig på den
europeiska kontinenten. Han räddes dock inte för det anstormande stöveltrampet
och genom slamret av vapen höjde han en varnande röst mot varje form av
totalitarism, vare sig den kom från söder eller öster.
Humanitet - känsla för människovärdet - var orden, som Bernhard
Ernestam begagnade. Hans läggning var alltigenom liberal. För honom stod alltid
människan i centrum. Han aktade sig för ytterligheter i de flesta avseenden. Han
tillhörde ett mellanparti, och i politiken var han försiktighetens
talesman.
Människan Ernestam
Människan Ernestam vore värd ett särskilt kapitel. Ibland hade
han nog en kärv framtoning , Men i den närmaste vänkretsen berättades , att det
under ytan alltid doldes något mänskligt hos honom.
Det sägs att han i det tysta hjälpte människor tillrätta
ekonomiskt, och att han inte så sällan själv tog ekonomiska risker. Det är också
känt att han bland sina församlingsbröder inom baptistförbundet ådagalade stor
frikostighet. Sak samma var förhållandet i andra organisationer för vilka han
offrade en stor del av sin mannakraft - blåbandet och folkpartiet.
Kärnan i Ernestams personlighet var sammansatt av gott humör
och en varm känsla för humorns goda gåva. Han gick ibland till anfall, men när
han märkte motståndet i t ex kommunalfullmäktige så gick ett leende över hans
läppar. Han sörjde ej över att han inte alltid fick sin vilja fram.
Publicisten Ernestam
Under sin tid i Osby ägnade sig Bernhard Ernestam även åt
publicistisk verksamhet. Han skrev ofta stridsartiklar i Svenska Morgonbladet
och en tid medarbetade han t o m i en sådan tidning som Expressen. Under långa
tider var han medarbetare i tidningen Norra Skåne. Hans penna var vass, och i de
mest skilda sammanhang gjorde han inlägg och gav kommentarer. Som alltid, när
det gäller sådan verksamhet, reagerade folk både för och emot.. Men en sak var
alla överens om, nämligen att Bernhard Ernestam var stridbar.
När Norra Skåne omorganiserades övergick han till Hässleholms
Dagblad. Följden blev att han inte längre hade tillgång till samma spaltutrymme
som tidigare. Kristianstadsbladet blev därför hans nästa språkrör, men denna
tidnings spridningsområde passade inte riktigt den allmänhet han ville framträda
inför.
Ernestam och idrotten
För att slutligen återgå till skolan - Osby Samskola - så
fasthöll man länge vid den av rektor Håkansson efter engelskt mönster införda
betoningen av idrott och andra fysiska aktiviteter.
Det berättas om Bernhard Ernestam, att han en gång i tiden var
motståndare till sport. Leken på idrottsplatsen tog alldeles för mycken
tid,menade han. I stället borde man offra mera på själens altare. Som rektor var
han aldrig någon stor förespråkare för skolans fysiska fostran. Men han fick
lära om, och för honom gick det som för så många andra. På ålderns dar var det
barnen som blev hans läromästare.
Vid ett tillfälle låg den tappre stridskämpen bunden vid
sjukbädden under någon tid.. Det var svårt för en man med hans aktivitetsiver.
Men en dag, när han var som mest illa däran frågade han: "Klarade Stig 192?" -
Även om han därefter inte själv utgav sig för att vara en idrottens förkämpe, så
vet man att hans förståelse för idrottsutövning ökade med åren.
När Bernhard Ernestam lämnade Osby Samskola,
kommunalfullmäktige och skolstyrelsen och när hans inlägg i pressen uteblev -
ja, då hade Osby förlorat en av seklets färgstarkaste osbybor.
Gösta Lundin
INTERNATIONALIST OCH FRIHETSKÄMPE
I Sydsvenska Dagbladet infördes i slutet av 1950-talet en
artikel med rubriken "Rektorernas församling". Artikeln handlade om skolledarnas
ställning i Osbys politiska liv. Sedan gammalt var rektor Bernhard Ernestam
köpingsfullmäktig och inflytelserik kommunalpolitiker. I flera olika kommunala
organ verkade rektor Emil Arfwedson och inom kyrkan hade hans hustru rektor
Ester Arfwedson en nyckelposition som ledamot av kyrkorådet och ordförande i
kyrkofullmäktige .
I köpingsfullmäktige återfanns även rektor Arvid Persson,
rektor David Petersson ,rektor Margit Påhlsson och rektor Gösta Lundin. Flera av
dem hade även positioner långt utanför den egna kommunens gränser.
När Gösta Lundin blev rektor för Osby samskola fick han axla
den mantel, som i många år burits av den stridbare Bernhard Ernestam. Dessa båda
var varandra mycket olika, men det fanns dock sådant som förenade dem. Båda var
frikyrkomän, båda var humanitetens banerförare och båda hyllade samma
frihetsideal.
Gösta Lundin har betecknats som internationalist, frihetskämpe,
människa med stora perspektiv , erfaren i världssammanhang, scout, i ungdomen
radikal lundastudent, kristen socialdemokrat, kommunalpolitiker, vältalare,
idéfast men känslobunden, en som tänker med hjärtat
Han var född i Mjölby och avlade studentexamen i Stockholm vid
19 års ålder. Under studietiden i Lund tillhörde han en grupp studenter med
radikala åsikter. Han blev fil kand 1920 och teol kand 1928.Till Osby samskola
kom han 1921 och som lärare och rektor stannade han kvar till 1965.
Scout och radikal student
Från sitt sextonde år tillhörde Gösta Lundin Svenska
baptistförbundet. Under studietiden lade han även ned ett stort arbete inom den
kristliga studentrörelsen och senare inom KFUM.
Han greps av de radikala strömningarna i tiden. Han gick
arbetarrörelsen till mötes och anammade dess syn på samhället och
världen.
I Osby var han ledare för KFUM:s scoutkår och hans insatser var
så betydelsefulla, att han inte endast blev ordförande i KFUM:s södra distrikt
utan även ledamot av KFUM:s förbundsstyrelse och KFUM:s världsförbunds styrelse.
Det sistnämnda uppdraget bär vittne om hur mycket Gösta Lundins insatser
uppskattades. Från Osbys horisont sträckte sig hans verksamhetsfält ut i vida
världen.
Att rädda liv
Under krigsåren var Gösta Lundin tjänstledig från sin
lärartjänst. Som ledare och direktor för KFUM:s världsförbunds krigsfångehjälp
fick han ett arbetsområde, för vilket han var som klippt och skuren. Hans
verksamhetsfält var Tyskland. Krigets och politikens offer var många. Inspärrade
i fångläger satt människor, som han ville hjälpa och senare arbetade han bland
de tvångsförflyttade.
Mycken smidighet och finurlighet fordrades för att rädda
livshotade människor i krigstidens Tyskland. Det var krig, och medlen fick
anpassas därefter. För Gösta Lundin var det viktigaste att hjälpa människor och
rädda deras liv. Hans insats var storartad.
Det har sagts om Gösta Lundin, att han helst tänkte med
hjärtat. Det behövdes en sådan man, där nöden var stor. När det gällde att finna
utvägar att rädda en människa undan lidande tog Gösta Lundin sin vassa hjärna
till hjälp för att genomföra det som var hans hjärtesak.
De stora perspektivens man
En vidsynt människa var vad som behövdes i krigets dagar, och
de erfarenheter, som Gösta Lundin förvärvade under sina fyra år i Tyskland
gjorde honom till de stora perspektivens man. Då det gällde liv eller död
betydde småsaker så litet. Känslan för de stora sammanhangen bevarade han även
senare. Däri låg hans styrka, men när förhållandena senare många gånger var helt
annorlunda, kunde alltför stor generositet och en alltför vid bedömningsgrund
ibland innebära en fara.
Som rektor för Osby samskola var Gösta Lundin lika idéfast som
sin föregångare, vilken dock drev principfastheten längre och ibland intog en
hård hållning. Gösta Lundin blev den toleranta människan med den alltid öppna
famnen. Det generösa genomsyrade hela hans varelse. Det var inte endast
krigserfarenheterna som gjorde honom sådan. Långt innan han blev
krigsfångedirektor, såg han i det vardagliga livet bort ifrån det småskurna. och
betraktade näraliggande problem i ett större perspektiv.
I Osby hade han sin huvudsakliga hemvist i skolans värld.
Kanske var gränserna för denna värld - klassrummets gränser - alltför snäva för
en man med hans syn på tingen. Ett större arbetsfält passade honom bättre, och
detta större fält fick han i och med att han övertog rektoratet för en
jämförelsevis stor realskola.
Gösta Lundin hade förmåga att förstå sina elever både när det
gick bra för dem och då någonting var på tok. I det senare fallet var han
återigen den toleranta medmänniskan ,som inte fäste avseende vid småsaker, men
som ville förstå, visa medkänsla och förlåta, uppmuntra, hjälpa tillrätta och gå
vidare. Hjärtats man i krigsfångehjälpen blev också en hjärtats man i
skolan.
Kommunalpolitiker
Sin politiska hemvist hade Gösta Lundin i den
socialdemokratiska rörelsen. Någon partigängare i egentlig bemärkelse blev han
dock aldrig. Han spelade mest föreläsarens roll och som sådan gjorde han sig
uppskattad. Han hade talets gåva, ett vinnande framställningssätt och han höll
en elegant stil.
Som kristen socialdemokrat fick han ett visst inflytande inom
sitt parti .Han spelade en viktig roll inom Broderskapsrörelsen. Han tillhörde
köpingsfullmäktige och invaldes även landstinget.
Kommunalpolitiken såg Gösta Lundin "von oben". Den elegante
talaren hade ej alltid köpingsfullmäktiges öra. Många gånger räckte hans
vältalighet inte till. Hans största svaghet låg måhända däri att vältaligheten
fick bli substitut för argument, vilket inte alltid slog an.
I 45 år verkade Gösta Lundin i Osby och under större delen av
denna tid var han politiskt engagerad. Han förvärvade därvid en erfarenhet av
stora mått. I flera decennier tillhörde han köpingens folkskolestyrelse och
efter Bernhard Ernestam blev han även dess ordförande.
I denna funktion var han mera medgörlig än sin företrädare i
samarbetet med den obligatoriska skolan. Han accepterade den nioåriga
grundskolans framväxt och hans strävan blev att förändra Osby samskola till en
ren internatskola med gymnasium. Detta gjorde att motsättningarna mellan de båda
skolformerna helt eliminerades.
Han var representativ med förmåga att genomdriva sina önskemål.
Han hade pondus och var en kraftfull förhandlare. Köpingens folkskola hade länge
besvärats av en betydande lokalbrist. Det hade i flera år talats om, att denna
lokalbrist skulle byggas bort. En ny skola planerades. Men ingenting hände.
En tid efter ordförandeskiftet reste Gösta Lundin till
Stockholm och förflyttade sig mellan skolöverstyrelsens olika avdelningar .
Besöket gav vid handen att man i SÖ inte hade en tanke på Osbys
skolbyggnadsfråga. Uppvaktningen ledde till att skolbyggnadshandlingarna med ens
lyftes fram Om SÖ inte snarast expedierade ärendet, gav Gösta Lundin löfte om
att återkomma!.
Fullmäktigekollegan Gösta Darlin var femtiotalets man i
köpingen och det förekom ofta skärmytslingar emellan Darlin och Lundin. Ett
exempel var då Lundin ställde behovet av en tunnel under järnvägen mot det av
Darlin omhuldade medborgarhusbygget.
Likaså tycke Lundin att det kunde bli en trevlig ungdomsgård
eller en trivsam hembygdsgård av Hasslarödsgården. Han menade att man inte
skulle kunna åstadkomma samma trivsel i ett medborgarhus.
Alla krafter för Osby samskola
Med utgången av december månad 1961 lämnade Gösta Lundin såväl
ledamotskapet som ordförandeskapet i folkskolestyrelsen. När han avtackades i
folkskolestyrelsen berättade lärarkårens representant att samtliga då i köpingen
verksamma lärare hade fullgjort hela sin tjänstetid under den tid Gösta Lundin
tillhört folkskolestyrelsen.
Den avgående skolstyrelseordföranden tackade för sig och sade,
att av alla de uppdrag han genom åren haft i Osbys kommunala liv , var
skolstyrelseuppdraget det som han värdesatte mest. Nu skulle enhetsskolan
genomföras. Han uttalade en önskan att folkskolestyrelsen i en tid av stora
organisationsförändringar skulle ha en ordförande , som kunde ägna alla sina
krafter åt den obligatoriska skolan. Själv skulle han därigenom få tid över att
odelat arbeta för Osby samskola. Han efterträddes som folkskolestyrelsens
ordförande av vice ordföranden Inger Ivarsson.
Det är förklarligt om man på Osby samskola betraktade den
beslutade 9-åriga enhetsskolan som ett hot mot realskolan. Därför ville Gösta
Lundin finna en ny form för verksamheten genom att förvandla Osby samskola till
en ren internatskola med gymnasium.
Osby samskola hade fått statsbidrag till ett nytt elevhem för
internateleverna. Detta togs som tecken på en välvillig inställning till
internatverksamheten från statsmaktens sida.
Den optimism och framtidstro som då kom till uttryck för Osby
samskolas del, släcktes när 1964 års utlands- och internatskoleutredning avgav
sitt betänkande "Skolgång borta och hemma":
"När grundskolan i Osby köping når högstadiet skulle Osby
samskola samtidigt kunna avvecklas som skola. Däremot kunde elevhemsverksamheten
fortgå och elevhemmen motta elever för undervisning i kommunens skolväsen." -
Under hänvisning till den nya gymnasieorganisationen räknade utredningen med att
ett gymnasium i Osby " skulle vålla stora svårigheter beträffande den gymnasiala
planeringen inom regionen.".
Det blev aldrig aktuellt, att Osby kommun skulle bedriva
internatverksamhet. Men tack vare skolans och kommunens envishet att driva Osby
samskola vidare kunde Gösta Lundins dröm om gymnasium likväl till sist
förverkligas.
Gösta Lundin skulle avgå med pension 1964 men han vikarierade
på sin egen tjänst fram till ht 1965. Då hade grundskolans genomförande just
påbörjats i Osby kommun.
Gösta Lundin avled den 17 juni 1966
Gunnar Rosendal:
FADER GUNNARS 30 ÅR I OSBY FÖRSAMLING
Tidigare införd i skriften " fader Gunnar ... en flik av
himlen mitt i Göinge ..." (1996)
Osby församling före Fader Gunnar
Kyrkoherden, sedermera prosten Samuel Dahl innehade
prästämbetet i Osby i 40 år. Han utnämndes i mars 1892 och avled den 16 juli
1932.
Han var en dominerande personlighet med en kraftfull och
bjudande stämma.Han hade god sångröst men sjöng ej liturgin,vilket man sällan
gjorde på den tiden. Han uppträdde i regel enbart i prästkappa och det var
ytterst sällan han nyttjade kyrkans enda mässkrud, Han var vän av allt gammalt
och beprövat och ville ej veta av nymodigheter. Han var lång och blond med en
genomträngande blick. Han var efter sin fader schartauan och den väg han visade
till himlen var ej någon känslans svindlande himlastege utan fastmer mödosamma
men hållfasta trappsteg uthuggna i hans bohuslänska hemtrakts granit.
Prosten Dahl hade tidigare varit vice pastor i Laholms
församling. Under somrarna tjänstgjorde han som regementspastor vid Skånska
Dragonerna på Ljungbyhed. Därifrån brukade han rida över Hallandsåsen till
Laholm. När han kom till Osby hade han skaffat sig en nummerhäst, en ridhäst,
som hjälpte honom att hålla kontakt med befolkningen i det vidsträckta
pastoratet.
Mot frikyrkan intog han en snäv hållning. Vid prostens
jordfästning 1932 konstaterade en frikyrkoman, som representerade socknen, med
motvillig beundran att "prosten alltid lyckats samla mycket folk i denna
lokal".
Ungefär så här berättar Elisabeth Westman, prostens
dotterdotter, om sin morfar i boken "Prostinnans blomstergata".
I en församling fostrad i denna anda tillträdde efterträdaren,
den unge prästen Gunnar Rosendal.
Den som varit regementspastor hade en favör i det han fick
extra ansökningsrätt till pastorat i hela riket. Trots att Samuel Dahl tillhörde
Göteborgs stift fick han söka kyrkoherdetjänsten i Osby. Men befolkningen i Osby
ville inte ha honom. En extra ansökan avgjordes av Kungl. Maj:t.
Någon särskild diplomat var inte Samuel Dahl. När han höll sin
första predikan tackade han inte församlingen för de få röster han fått. I
stället markerade han sin ställning med orden:
Att jag idag står här som Eder kyrkoherde - därför har jag
ingen annan att tacka än min konung".
Helt annorlunda var det, när Gunnar Rosendal sökte den efter
prosten Dahl lediga kyrkoherdetjänsten. Rosendal hade två konkurrenter, men
trots att han placerades i tredje förslagsrummet vann han en jordskredsseger i
och med att han fick 1371 röster. Själv kallade han detta en sagolik majoritet.
Därmed var han räddad åt Osby, och segern bärgade han trots att det redan börjat
gå smygande rykten om hans katolicism.
Prosten Dahl hade 1927 råkat ut för ett lårbensbrott,som gjorde
honom ofärdig för resten av livet. Han fick förflytta sig med käppar och
kryckor. Därtill hade han mot slutet av sin bana uppnått 85 års
ålder.
Nu kom en jämförelsevis ung kyrkoherde, vital och rörlig och
ganska precis 50 år yngre. Han hade ett mera lättsamt sätt, var humoristisk och
charmfull och försedd med alla goda egenskaper, om det nu inte bara hade varit
detta med katolocismen.
I början av seklet växte två ungdomar upp i Osby, vilka båda
skulle bli kända tonsättare. John Fernström, son till en kinamissionär, gick på
Osby samskola, men i Osby träffade han aldrig Viking Dahl, prostens son.
Fernström har berättat att väster om järnvägen fanns realskolan och Betania. På
den andra sidan järnvägen bodde prosten, doktorn och postmästaren. Deras barn
skickades till läroverken i Kristianstad och Lund i stället för till Ousby
Realskola. Kontakter mellan öst och väst fanns inte. På det sättet blev John
Fernström och Viking Dahl bekanta med varandra först vid konservatoriet i
Malmö.
Det var väl denna kvarlevande motsättning, som gjorde att
Gunnar Rosendal upptäckte att det i Osby fanns människor,som verkligen fruktade
honom. Han hade fanatiska motståndare men fick snart många lika fanatiska
anhängare.
Den gamla prästgården revs och en ny byggdes. Gunnar Rosendal
var otålig och tyckte att prästvalet tog alldeles för lång tid: "På den tiden
fanns nådeår för änkan och nådeår för änkekassan och nådeår för hela världen.
Det tog en ohygglig tid, innan kyrkoherdetjänsten blev återbesatt".
Men i det här fallet fanns ingen änka,eftersom prostinnan
avlidit året före sin man. Och om man besinnar att prosten avled i juli 1932 och
att ledigkungörande, förslagssättning, prästval och allt skedde så snabbt att
tillträde kunde äga rum redan den 29 september 1933 och inflyttning i en helt
ny, stor och präktig prästgård kunde ske i maj månad 1934 - då får man nog säga
att det var raskt marscherat.
Prästsnobb - doktor Rosendal - Fader Gunnar
Den som skriver dessa rader kom till Osby på hösten 1944. Innan
jag reste till Osby fick jag rådet av en god vän att vara noga med att kalla
kyrkoherden "doktor" Gunnar Rosendal skulle nämligen vara mycket noga med den
titulaturen. Men denne min vän berättade också en episod från 1925.
Innan Gunnar Rosendal disputerat hade han en annan stil. Då,
som senare, ville han vara i händelsernas centrum som t ex vid det ekumeniska
mötet i Stockholm 1925.. Vid den tidpunkten visste ingen utanför det egna
stiftet vem Gunnar Rosendal var. Endast inbjudna och särskilt anmälda fick plats
i Storkyrkan vid öppningsgudstjänsten.
Då uppenbarade sig en prästsnobb, klädd i engelsk citydress med
randiga byxor och jackett, vita handskar, rundkrage och paraply.Friskt mod
framåt ! Vid kyrkporten stod några stockholmsstudenter med blågula band över
axlarna. Den så egendomligt klädde prästen verkade en aning oviss om vägen till
den rätta platsen i kyrkan.
-To the American section, undrade studenten som stod
närmast.
-Yes, the American section, svarade skåningen på perfekt
engelska samt blev anvisad plats ganska långt fram i kyrkan.
Senare på dagen var det mottagning på slottet. Gunnar Rosendal
bara följde strömmen och befann sig snart i de kungliga gemaken. Men då kom
hemmastiftets biskop Edvard Rodhe fram emot honom, knackade honom på bröstet med
sitt stora silverkors och sade:
-Hvi har du kommit hit, du som icke är klädd i
bröllopskläder?
Gunnar Rosendal har långt senare i en av sina böcker berättat
om denna tilldragelse, vilket väl är en bekräftelse på att historien är riktig.
Genom sin djärva klädsel chockerade han både sin biskop och övrigt
prästerskap.
När han kom till Osby var han alltså envis och ville kallas
doktor Rosendal. Varför är svårt att säga. Kanske var det för att han i yngre
år, innan han blev den kände Fader Gunnar ville understryka sin vetenskapliga
insats och sina akademiska meriter. Själv säger han i sin bok " Minnenas
boningar": Det har varit bra många gånger att ha en doktorsgrad att tyst och
allvarligt visa på, då jag har, icke utan orsak, ofta nog, anklagats för att
vara dum, överdriven, excentrisk och självsvåldig".
Först på femtiotalet när Gunnar Rosendal blivit känd över
landet för sin förmenta katolicism började han kalla sig Fader Gunnar. Och med
den benämningen blev han känd över hela landet. I Sverige fanns säkert många
präster som hette Gunnar, men Fader Gunnar - det var kyrkoherden i
Osby.
Predikstolen över altaret
Inte långt efter hans ankomst till Osby fick församlingsborna
erfara, att de valt en stridbar man till sin själasörjare. Han var inte nöjd med
kyrkan sådan den var. Bland annat ville han ha bort predikstolen ovan altaret.
Han stödde sig därvid på ett visitationsprotokoll från år 1891, då biskop
Billing begärt att en altartavla skulle anskaffas och att predikstolen skulle
bort.
Vid ett tidigare tillfälle hade gästgivaren på järnvägshotellet
Sven Persson skänkt 5000 kronor till en altartavla, men när församlingen inte
ville ha någon ändring anskaffades i stället glasmålningarna på ömse sidor om
altaret för de pengarna.
När Gunnar Rosendal installerades som präst i Osby ,
överlämnade Bröderna Ivarsson till biskopen 5000 kronor, som skulle användas
till en altartavla och biskopen gav pengarna vidare till
församlingen..
Men om osbyborna eljest sällan brukade infinna sig vid
kyrkostämmorna, så räckte kommunalrummet knappast till då frågan om
predikstolens förflyttning kom på tal. Det blev blankt avslag.
Efter biskop Billings visitation 1891 plockades kyrkans
medeltida predikstol fram och placerades vid den norra väggen. När
kyrkovaktmästare Lindsksog skulle samla in kollekten fick han krypa under den.
Lindsksog klagade på detta förhållande och begärde, att predikstolen skulle
flyttas till en annan plats.
Kyrkoherden hade lidit ett svidande nederlag på kyrkostämman.
Motståndarna hade vunnit segern, och det fanns därför ingen anledning att
motsätta sig att den andra predikstolen flyttades.
Kyrkoherden teg som muren.
Stämmans beslut att predikstolen skulle flyttas blev enhälligt.
När detta vunnit laga kraft ville doktor Rosendal att det skulle effektueras,
Kyrkovärden Henrik Adrian var tveksam om beslutet. Protokollsboken kom fram. Det
framgick klart att beslutet var fattat, att protokollet var justerat och att
klagotiden var ute. Predikstolen flyttades och därefter trädde doktor Rosendal
aldrig mera upp i korgen över altaret .
Striden om predikstolen pågick i sex år. Korgen över altaret
hängde kvar, men predikningarna hölls från den framflyttade äldre
predikstolen.
Bröderna Ivarsson ändrade donationsvillkoren att gälla en
altartavla av professor Olle Hjortsberg. När nu också magister Gösta Lundin,
sedermera rektor för Osby samskola, engagerade sig i striden på kyrkoherdens
sida fattade kyrkofullmäktige slutligen beslut om att korgen över altaret skulle
bort, och då fick Osby kyrka sin altartavla.
Kyrkan 100 år - 5 skrudar
1934 firade Osby kyrka sitt hundraårsjubileum. Vid detta
tillfälle predikade biskopen Edvard Rodhe. Samtidigt togs upp ett offer till
kyrkans prydande. De insamlade medlen överlämnades till kyrkoherden och genom
medverkan av damerna i arbetskretsen anskaffades fem skrudar: en svart, en vit,
en röd, en violett och en grön. Detta uppfattades som rena katolocismen i ögonen
på de gamla församlingsborna, som sällan sett mässkrud användas och då på de
stora högtidsdagarna. Den enda mässhake som fanns bar årtalet 1785.
Till sin hjälp fick doktor Rosendal stiftets biskop Edvard
Rodhe, som menade att mässhakar kunde användas varje söndag, Den nye prästen
hade även en del konstigheter för sig. han gjorde korstecken, praktiserade
elevationen och envisades med att ha nattvardsgång allt oftare, efter endast
några få år varje söndag. Morgon- och aftonböner med rökelsedoft och
processioner påminde i mångas ögon om gamla tiders papism och stridens vågor
gick höga. Hade Osby fått en katolsk kyrkoherde?
Katolicismen sitter i huvudet
När Gunnar Rosendal en gång var åstad och höll ett föredrag,
satt en kyrkligt intresserad dam på avstånd och betraktade den gästande talaren.
Han bar kalott.Hon gick fram till honom och sade: " Det är väldigt vad
kyrkoherden ser katolsk ut i den där kalotten". Då lyfte kyrkoherden på sin
huvudbonad och visade sitt snaggade svarta hår:
-Så set jag ut utan kalott!
- Å,svarades damen, det sitter inte i kalotten. Det sitter i
huvudet.
Den som i många år följt kyrkoherde Gunnar Rosendals göranden
och låtanden på den kyrkliga fronten i Osby kan skriva under på att det inte var
kläderna, som gjorde mannen. Hans egenart satt djupare än så.
Det berättas att kyrkoherde Gunnar Rosendal endast en gång
uppträtt i svart prästkappa vid altaret, åtminstone sedan han kommit till Osby.
Hans vardagsdräkt överensstämde inte med andra prästmäns och hans skor var
alltid ganska utsökta. I skoaffärerna kunde han inte finna passande skodon - han
fick specialbeställa sina skor från skofabriken i Knislinge.
Gunnar Rosendal var estetiker. Han hade blick för
skönhetsvärden och han utnyttjade effekter och tyckte om färger. Han höll på
stilrenhet då det gällde dräkter, processioner, knäfall och korstecken.
Gudstjänsten fick genom honom förutom sitt religiösa innehåll även en skön
estetisk prägel, som syftade till att väcka människors evighetslängtan. Gunnar
Rosendal var mystiker och han älskade att använda symboler.
Men Gunnar Rosendal var också naiv,ibland förbluffande naiv.
Han var själv medveten om detta. Han odlade sin omedelbarhet och sin naivitet
och gjorde ingen som helst hemlighet av att han inte ett dugg förstod saker och
ting som låg blott ett tuppfjät från hans eget ämnesområde. Många trodde att han
sökte efter effekter, ty det slår an att vara sådan.
Gunnar Rosendal var en originell man och vore han inte det, så
skulle han ingalunda ha blivit så känd,som han blev. Egentligen var det väl
ingen som skulle vilja se honom slätstruken. Han blev genom sitt sätt och sin
spontanitet uppmärksammad. Han blev ofta kritiserad och klandrad, men också
berömd, ja , dyrkad av sina lärjungar.
Det ordnades ekumeniska möten i prästgården och t o m katolske
kyrkoherden Assarsson i Helsingborg blev inbjuden att delta. Det blev
tillspetsat och det blev strid i församlingen om detta.
Högkyrkligheten ett problem?
Efter promoveringen till doktor studerade Gunnar Rosendal
engelsk teologi och han ägnade allt större uppmärksamhet åt en apostolisk
kyrkosyn och uppskattning av sakramenten. Gunnar Rosendal blev vad man kallade
högkyrklig.
Älskade Gunnar Rosendal strid och fejd? På trettiotalet inte
långt efter tillträdet till kyrkoherdetjänsten i Osby fick han en kyrkoadjunkt
vid namn Torvid Rosengren. Nästan omedelbart efter ankomsten till Osby
förklarade Rosengren att han kände på sig att han inte kunde arbeta där.
Rosendal kallar det som nu följde "Rosornas krig". Tre rosor var inblandade,
Torvid Rosengren, Sven Åke Rosenberg och Gunnar Rosendal.
Gunnar Rosendal sade, att det endast var två personer i denna
världen,som han fruktade: "Min biskop och min adjunkt".
Så mycket är klart att Torvid Rosengren inte delade Gunnar
Rosendals syn på kyrklig förnyelse. Även om det utåt föreföll som om samarbetet
gick bra, gnisslade det i själva verket många gånger. Efter flera år diskuterade
kyrkoherden förhållandet med biskop Rodhe, som i sin tur talade med Rosengren,
som sade sig vara villig att lämna Osby för att tillträda en tjänst i
Mörrum.
Nu reagerade emellertid församlingen. Rosengren hade gjort sig
mycket uppskattad i vida kretsar. Listor lades ut och adjunkten berömdes över
måttan. Man ville ha Torvid Rosengren kvar. Församlingen hade omkring 6000
invånare. Mellan 2300 - 2400 skrev på. Trots uppvaktning för både biskopen och
den osbyfödde domprosten Ernst Newman backade emellertid inte biskopen.
Rosengren förflyttades.
Ny kyrkoadjunkt blev Sven Åke Rosenberg, känd från Ersta. Han
hade socialt intresse och hämtade den kände debattören Sven Backlund till Osby.
Ämnet för diskussionen var kyrkan och arbetarrörelsen. Även andra grupper skulle
knytas närmare kyrkan, menade Rosenberg. Bl a började kyrkoherden inbjuda
lärarkåren till prästgården för samtal om religiösa frågor.
Katolik eller lutheran?
Att doktor Rosendal kallades katolik var väl närmast en
definitionsfråga. Med katolik menade han en anhängare av en allmännelig kyrka,
medan andra avsåg en påveanhängare. Själv sade doktor Rosendal att han påverkats
av gammal svensk tradition samt av den engelska kyrkans ordning. Han hade
studerat 1571 års kyrkoordning och många av sina "påfund" hade han därifrån. Men
han hade ingen dragning mot Luther och han var i stark opposition mot
förgudningen av honom.
Hur mycket Gunnar Rosendal var påverkad av Rom är svårt att
säga. Att han till en början sneglade mot Rom är däremot säkert.Lärarkåren
inbjöds vid flera tillfällen till prästgården och jag minns speciellt en gång,
när även folkskoleinspektören Harald Holmquist var med. Det talades om religiös
förflackning, att det t o m hade kommit fram tankar om kvinnors tillträde till
prästämbetet. Jag minns särskilt väl att kyrkoherden då flyttade på kalotten ,
samtidigt som han sade: " I ett sådant läge återstår för mig bara
Rom".
Men striden om den förmenta katolicismen tilltog. Det skrevs i
tidningarna och det gjordes gällande att den tidigare namninsamlingen till
förmån för Torvid Rosengren inte allenast skulle betraktas som ett stöd för
Rosengren utan också ses som ett uttryck för ett utbrett och allmänt missnöje
med kyrkoherden.
I oktober 1945 gick folkskollärare Oscar Wellman till attack.
Wellman hade i kyrkofullmäktige begärt att domkapitlet skulle utreda och
klarlägga om kyrkoherden gjort sig skyldig till sådana handlingar i sin
ämbetsutövning, som skulle kunna rubriceras som katolicism.
Oscar Wellman tog i ordentligt: " Inte sedan Röda bokens tid
hade sådana katolska strävanden förekommit i landet, som Rosendal gjort sig
skyldig till i församlingsarbetet".
Gunnar Rosendal hade då i något läge sagt, att han skulle
infinna sig i Marklunda skola, där Wellman var lärare, och jämlikt
folkskolestadgans bestämmelser åhöra Oskar Wellmans kristendomsundervisning.
Detta uppfattades av många som ett otillbörligt hot för att tysta
kritiken.
I stridens hetta blandade Oscar Wellman även in diakonissan
Syster Ruth, som framställdes som en exponent för Rosendals strävanden. Detta
förtog en del av effekten av Wellmans kritik, ty Syster Ruth var aktad för sina
insatser som diakonissa.
Wellman var socialdemokrat och arbetarkommunen beslöt att ge
honom allt stöd. Detta uppfattades så, att alla socialdemokrater i
kyrkofullmäktige skulle stödja Wellmans motion. Gunnar Rosendal kallar detta
"Det protestantiska fälttåget" Wellmans motion undertecknades av samtliga
socialdemokrater utom av magister Gösta Lundin. - "Var han detta år inte med i
kyrkofullmäktige" undrar Gunnar Rosendal i sin bok om "Rosornas
krig".
Men Gunnar Rosendal ville löna allt (!) med gott och han
föreslog, att en kollekt genom offergång vid altaret till Fackliga
Centralorganisationens julinsamling skulle upptas vid högmässan andra söndagen i
advent. Kärleksfullt fäst vid pompa och ståt ville han gärna "se Osby kyrka full
av edra fanor". Så skrev han i sin inbjudan.
Oscar Wellmans motion behandlades i kyrkofullmäktige i slutet
av december. Anton Ivarsson stod som första namn på en annan motion,som stödde
Gunnar Rosendal. Åtta socialdemokrater stödde Wellman. Den andra motionen var
undertecknad av elva ledamöter. Men hur skulle resultatet bli? Hur skulle de
återstående fem ledamöterna rösta?
Debatten fördes i långa stycken mellan samskolans rektor
Bernhard Ernestam och Gunnar Rosendal. I sitt slutanförande,som jag hämtar ur
boken "Rosornas krig" sade Rosendal, att man genom angreppen på honom förstört
hans goda anseende och karriär: "Jag är så illa ansedd, att ni aldrig kan bli av
med mig. Ni måste dras med mig i hela mitt liv till emeritusåldern!"
Voteringen visade att Wellmans motion fått 11 röster och
motionen till förmån för Rosendal 13. Gunnar Rosendal reste sig berusad av
glädje och bjöd alla på kaffe i prästgården.
Biskopsvisitation
Diskussionen om katolicismen fördes på många håll i
församlingen men på kvällen efter fullmäktigesammanträdet skrev kyrkoherden ett
brev till biskopen, relaterade händelserna och begärde en specialvisitation, som
också kom till stånd 20 - 21 juli 1946.
Det kungjordes i både kyrkan och genom pressen att alla som
hade klander eller beröm att framföra mot kyrkoherden skulle få tillfälle till
detta under biskopens besök. Särskild inbjudan utsändes till de ivrigaste
opponenterna.
Före visitationen fick biskopen brev från Oscar Wellman, som
menade att vissa praktiserade ceremonier var förbjudna i Svenska kyrkan. Men ett
flertal brev fick biskopen från personer,som försvarade kyrkoherden.
Visitationen blev en seger för Rosendal Denne hade speciellt
inbjudit Oscar Wellman och Bernhard Ernestam. Ingen av dem kom. Bernhard
Ernestam hade accepterat att vara promotor vid en simtävling just vid den
tidpunkt, då biskopen tog emot.
Många av Rosendals vänner mötte upp. Kritiker var endast Joel
Pamp och Fritz A Johnsson. Biskopen slog fast att korstecknet ej var någon
romersk ceremoni, att elevationen var tillåten och att processioner fick
förekomma. Det blev en viktoria för osbyherden! Men Oscar Wellmans seger låg
däri, att han valdes till ledamot av kyrkorådet och med åren utvecklades ett
vänskapsförhållande mellan honom och Gunnar Rosendal.
Ekumeniska möten
Under hela femtiotalet hade jag ideliga kontakter med Gunnar
Rosendal i min egenskap av lokalkorrespondent för tidningen Norra Skåne.
Upplagan i Osby var inte så stor som i tidningens spridningsområde för övrigt.
Redaktionssekreteraren drev jämt på för att få fler osbynyheter. Och var kunde
man finna osbynyheter om inte kring kyrkan och prästgården?
Särskilt spännande vara det att rapportera om de ekumeniska
möten som då ofta hölls i Osby. En gång beskrev jag "ett sprakande exotiskt
färgspel vid en lika ståtlig högmässa i Osby. Två ärkebiskopar, en biskop, många
präster och kaplaner deltog. Främst i processionen gick 6-årige Thomas Rosendal
följd av två ljusbärande korgossar. Sedan kom diakonissan, standarbärare och
ytterligare korgossar följda av de prästmän som skulle celebrera mässan,
nämligen kyrkoherde Gunnar Rosendal, kyrkoadjunkt Lennart Olsson och kandidat L
Stridh.
Först i andra gruppen gick en korgosse med kors och därpå
följde ärkebiskopen av Ceylon Lackddasa Curongadag med assisterande kaplan samt
Kanadas ärkebiskop Edmonton och dennes kaplan"
Tilldragelser av detta slag uppmärksammades och Norra Skåne
citerades av de flesta tidningar i landet. Så småningom började också radion att
höra av sig, och Gunnar Rosendal blev snart en känd radioröst.
Mötet med Harry S Truman och USA
Gunnar Rosendals berömmelse blommade ordentligt ut på
femtiotalet. Ganska precis när decenniet började gjorde Gunnar Rosendal en resa
till Amerika och där fick han sammanträffa med president Harry S
Truman.
Det enda uppdrag jag vet att Gunnar Rosendal hade vid sidan av
sin kyrkliga verksamhet var ordförandeskapet i the Anglo-Swedish Society of
Osby. Där höll han tal på engelska. Han berättade, att han hade förmågan att
tala engelska fullkomligt flytande men inte korrekt: "Ni från samskolan får
absolut inte åberopa mig i språkriktighetsfrågor vid samtal med fröken Vasti
Dranger!".
Han berättade om sitt möte med president Truman, en audiens som
varade i 20 minuter. Presidenten inledde med orden:"Please, speak,I am a good
listener!" Detta passade kyrkoherden från Osby precis.
Vid denna tidpunkt började Gunnar Rosendal sina
föredragsturnéer till förmån för sin stiftelse "Gratia Dei". Han lärde snabbt
konsten att med humor och ett gott humör öka summan i kollektpåsen. - "Lägg i
sådant som prasslar, inte sådant som klingar!"
Ett medvetet drag var att få skrattarna på sin sida. I Amerika
blev han bjuden på en bättre middag med champagne. Gästen utbringade skålar för
Amerikas president, för den svenske nyss avlidne konungen, för Sveriges nye
konung, för samarbetet mellan USA:s och Sveriges folk och kyrkor. - En lång
konstpaus. -- "Sen minns jag inte mer! - En ny konstpaus. --. "Men jag skall
aldrig glömma det!"
Han beskrev besöket i en myntfabrik,där amerikadollars
spottades ut från en maskin. "Då ropade jag med hög röst: En påse, en
påse!"
Besöket i USA var framgångsrikt för kyrkoherden. Det förändrade
också mycket i hans stil. Han som under hela sin osbytid iakttagit en högst
prästerlig utstyrsel sågs efter USA-besöket i basker med en storrutig, kort
jacka i alla tänkbara färger, Han medförde hem en fullständig indiankostym till
sonen Thomas,som uppträdde i fjäderskrud med tomahawk. Thomas var därtill den
ende gossen i Osby som hade både indiankostym och cow-boydräkt.
Mötet med Harry S Truman och USA tycktes ha blivit långt mera
givande än sammanträffandet påföljande år med påven, Pius XII i Rom.
Rosendal i radio
Min första notering om kyrkoherde Gunnar Rosendals medverkan i
radio är från den 10 mars 1953. Då diskuterades "Syndens problem". Inledaren med
lic Per Henrik Törngren menade att det är roligt att synda, medan osbyherden
genmälde att det också är roligt att vara from.
Sedan frågades om man bör undvika synd. Osbyherden klarlade att
det rätta inte är rätt i sig själv utan därför att det är Guds vilja, och mot
Guds vilja skall man inte bryta.
Skall stränga regler styra vår livsföring eller skall man då
och då få lov att trampa i rabatterna? var nästa fråga. - Blixtsnabbt kom
svaret: "I rabatterna finns blommor, och varför skall man trampa på dem. Askesen
är inte uttryck för någon slags världsfrånvändhet utan en andlig övning lik
idrottsmannens före en tävling."
De stora tidningarnas radiokommentarer var enhälliga: Rosendal
var roligast.
Rosendal var på väg att bli rikskändis. En dag var jag i Malmö
och ville förstärka min kassa genom ett uttag på Oxie Sparbank vid Gustav Adolfs
Torg. Bankkamreren tog emot min sparbanksbok, granskade den, vände på den och
granskade den igen. Vad kan det nu vara för fel, tänkte jag.
bekymrat.
-Här står att ni är från Osby.
-Ja, vad då?
- Igår kom kyrkoherde Gunnar Rosendal förbi precis här utanför,
sade kamreren och måttade cirka 40 centimeter med händerna.
-Jag garanterar att jag inte var längre ifrån honom än så
här,där han gick i sin långa prästrock!
Lika imponerad av kyrkoherde Gunnar Rosendal från Osby i
Sverige blev inte Pius XII, den Helige Fadern i Rom.
Resan till Rom
Iförd en fotsid, vid, svart kappa och med basker på huvudet
anträdde kyrkoherde Gunnar Rosendal i början av april 1951 sin första resa till
Sydeuropa och Rom.
Det var tydligt, att han väntade sig mycket av den resan. Vi
ortskorrespondenter kallades till presskonferens före avresan och då ställde
kyrkoherden själv upp med glädje. Många hade beskyllt Gunnar Rosendal för att
vara katolik, men i själva verket hade hans förbindelser med den
romersk-katolska världen varit få. Hans resa hade flera syften.
Först och främst ville han bedriva liturgiska och sociala
studier i de länder där den gammal-katolska och romerska kyrkan har sina
starkaste fästen. Dessutom ville han undersöka möjligheterna att åstadkomma ett
ekumeniskt utbyte med dessa kyrkor. Kyrkoherden visste, att denna resa skulle
bli mycket olik den han året innan företog till Amerika. Den romersk-katolska
fromhetstypen är nämligen mycket olik den amerikanska.
I planen ingick att besöka ett antal benediktinerkloster,
emedan dessa inte bara är de mest ekumeniska utan även har den mest utpräglade
liturgiska gudstjänstformen.
Den gammal-katolska kyrkan lämnade Rom 1870 eftersom dess
anhängare inte ville biträda dogmen om påvens ofelbarhet. Den hävdar att den
romerska kyrkan därigenom gjort avsteg från skriftens ord. Denna kyrkoform
påminner mycket om den anda, som råder inom "den kyrkliga förnyelsen" i vårt
land.
Under vistelsen i Rom skulle han sammanträffa med ett antal
kyrkliga dignitärer. En speciell inbjudan hade han fått från kardinalen maestro
Di Camera, vilken sades vara en av påvens närmaste medarbetare. Om det skulle
bli audiens hos påven ville kyrkoherden på förhand inte uttala sig
om.
I Rom skulle han inte försumma tillfället att uttrycka sin
stora respekt för den romerska kyrkan, men samtidigt beklaga att den genom
dogmen om Marie himmelsfärd tagit ett steg bort från övriga kyrkor i den
ekumeniska gemenskapen. Hans strävan skulle också vara att ge de romerska
kyrkoledarna en uppfattning om den svenska kyrkans ställning samt att redogöra
för de svenska bekännelseskrifterna. Han ville ej försumma tillfället att
studera klostrens arbetsområden , speciellt dess sociala verksamhet.
Vilka förhoppningar kyrkoherde Gunnar Rosendal hyst inför sitt
möte med den romerska världen är svårt att säga. Att det var en besviken
kyrkoherde som återvände framgår inte minst därav, att det var omöjligt att få
honom själv att berätta. Hans beskrivning av resan fick i stället förmedlas av
hans "presstalesman" Gösta Thimon.
Gösta Thimon kallades till Osby framför allt för hans
djupgående kännedom om den gammal-katolska kyrkan och för hans många kyrkliga
kontakter. Han kom till Osby 1950 och han förmedlade många personkontakter för
kyrkoherde Gunnar Rosendal vid dennes utrikes resor.
I Rom fick osbyherden verkligen träffa påven, men inte i privat
audiens. Han fick komma tillsammans med ett stort sällskap, men fick favören att
stå först i ledet. Sedan alla hälsat Den Helige Fadern med knäfall frågade påven
den svenske prelaten om han talade tyska. "Yes,but I prefer English". -- "God
bless you",blev svaret och efter mindre än fem minuter var audiensen över för
hela sällskapet.
På fråga vilket intryck den romerska kyrkan gjort på
kyrkoherden blev svaret undvikande. "Den gammal-katolska kyrkan i Schweiz
tilltalade honom nog mest. Kontakterna med den romerska kyrkan kommer helt visst
att bestå, även om det inte blev något meningsutbyte med påven själv", sade
Gösta Thimon.
Kvinnliga präster
Om resan till Rom blev något av en besvikelse, så mötte
betydligt mera kännbara motgångar kyrkoherden samma månad, som han återvände
till Sverige. Domkapitlet hade begärt yttrande över förslag om kvinnans
behörighet till prästämbetet. Svaret skulle ges av kyrkofullmäktige i Osby
liksom av alla församlingar i landet.
Kyrkorådet hade med tre röster mot två avstyrkt förslaget om
kvinnopräster, men utfallet i kyrkofullmäktige blev annorlunda.
Kyrkoherde Gunnar Rosendal hade gjort sig till stridsman mot
förslaget och hans mening hade noterats på många håll i landet. Förslaget blev
tillstyrkt i Osby, och Rosendal lyckades inte ens få fram en votering i sin egen
församling.
När det stod klart varthän det lutade begärde han ordet och
förklarade , att han inte hade någon förhoppning om att vinna någon av
kyrkofullmäktiges ledamöter för sin uppfattning.
-För första gången i mitt liv har jag nu känt antipati för
ordet statskyrka. Det slår mig att det nu runt om i landets
kyrkofullmäktigeförsamlingar fattas beslut om kyrkans lära - något som i och för
sig står i full överensstämmelse med statskyrkans stadga och ordning.
Främst vände han sig mot rektor Ester Arfwedsson. "Det är
intressant att finna hur en högt bildad och kyrkligt intresserad kvinna
framhåller mänskliga rättvisesynpunkter på en fråga, som Gud en gång för alla
uppenbarat. Det var en chock för mig", sade han vidare, "då jag i Rom fick veta,
att påven uppvaktats av 700 katolska biskopar med miljoner namnunderskrifter med
begäran , att påven skulle utfärda dogmen om Marie himmelsfärd. T o m i den
romerska kyrkan fattas nu avgöranden om tro och lära genom
majoritetsbeslut".
Rosendal protesterade både mot Roms och vår egen
kyrkoordning:
- Det Gud har sagt är rätt, och ingen kan med majoritetsbeslut
ändra på denna sanning. Jag har talat, bekänt min tro och frälst min själ.
utropade han och fortsatte:
-Blir det kvinnliga präster kommer jag inte att erkänna det nya
ämbetet. Man kan inviga kvinnliga präster hur som helst. Jag kommer likväl att
säga att deras handlingar kommer att vara utan kraft.
Rektor Bernhard Ernestam erinrade om att "det finns många andra
lärda män, som är lika allvarliga och starka i tron som Gunnar Rosendal, men som
kommit till andra resultat. Det skulle därför kanske behövas lite mera av
ödmjukhet hos kyrkoherden". Ernestam ansåg knappast Rosendals tal vara förenligt
med en kristen uppfattning.
Nunneinvigningen
Under former som tycks sakna motstycke i vårt land sedan
reformationen och som under inga förhållanden har någon grund i svenska kyrkans
ordning, invigdes en ung flicka på pingstdagen till nunna i Osby kyrka, skrev
Norra Skåne.
Den unga flickan var 29-åriga Marianne Nordström, som nu på
senare år ofta gjort sig känd i flyktingsammanhang. Hon skulle också av
ärkebiskopen av York ha invigts till novis i " The Order of The Holy
Paraclete"
Marianne hade tidigare burit ett grått novisdok, men efter
invigningen utbyttes detta mot ett svart nunnedok. Syster Marianne deltog i
processionen före pingstdagens högmässa bärande ett ljus i handen och ett ljus
brann under hela gudstjänsten för henne på högaltaret.
Efter en inledande tystnad , konstaterade kyrkoherde Gunnar
Rosendal att pingstens ceremonier verkligen var en nunneinvigning. Svenska
kyrkan hade fåt sin första nunna kvinnliga orden sedan reformationen - "Den
Helige Andes Orden". Ordenreglerna hade lånats från den gamla katolska
Benediktinerorden.
Biskop Anders Nygren i Lund var inte underrättad om ceremonin,
varken före eller efter akten.Kyrkoherden framhöll, att han inte i förväg ville
underrätta biskopen, ty om denne känt till vad som skulle ske, hade han också
blivit ansvarig för invigningen.
- Jag har förrättat invigningen som Gunnar Rosendal och inte
såsom kyrkans tjänare, präst eller delegat.
Domkapitlet begärde att före den 22 juni få en redogörelse från
kyrkoherde Gunnar Rosendal om vad som tilldragit sig i kyrkan på pingstdagen.
Syster Marianne förklarade att hennes avsikt var att på evangelisk-luthersk
grund skapa en klosterorden. Klostret skulle starta, när tiden blir mogen. Hon
ville inte stänga sig inne i ett stängt kloster utan verka öppet och i samhället
utföra sin kärleksgärning.
En kvinnlig församlingsbo skrev till domkapitlet och begärde
att något skulle göras med anledning av kyrkoherdens sätt att sköta sitt ämbete.
Han hade i sin predikan sagt, att vi alla är katoliker, vilket han rättfärdigade
med att katolsk betyder allmännelig, ingen lutherpsalm sjöngs på
reformationsdagen, inte ens psalm 124 "Vår Gud är oss en väldig borg".
Med anledning av all den uppståndelse ceremonin i kyrkan vållat
for Syster Marianne, kyrkoherden och prosten Arthur Rynge i prostens bil till
biskopen i Lund för att lämna en redogörelse. Resan var emellertid så illa
planerad att de fick vända om med oförrättat ärende, eftersom biskopen inte var
hemma.
I det begärda yttrandet till domkapitlet lämnade kyrkoherden en
detaljerad redogörelse för allt som skett, ordalydelse och ceremonier. Han
bagatelliserade händelsen genom att hänvisa till Frimurarorden, som har många
präster som medlemmar. Ingen har kontrollerat om frimurarnas löften står i
överensstämmelse med den svenska kyrkans bekännelse.
Ett fel hade kyrkoherden dock gjort, nämligen att han sagt att
vi nu teoretiskt fått en orden i svenska kyrkan. Detta skulle kunna uppfattas
som om svenska kyrkan accepterat tillkomsten av "Den Helige Andes Orden", vilket
var fel.
Det kom ytterligare en anmälan till domkapitlet. Kyrkoherden
skulle vid vid nattvardsgången på skärtorsdagen ha sagt:"Man kan riktigt känna
oset av det stekta påskalammet, för Jesus tyckte om god mat!"
- Var står detta skrivet? frågade anmälaren.
Men det kom också skrivelse till Rosendals försvar. En moder
skrev att hon hade tre söner som konfirmerats av Gunnar Rosendal. Han samlade
konfirmanderna varje torsdagskväll för bibelstudier:"Vad detta betyder för oss
mödrar kan inte nog uppskattas, då vi med ängslan konstaterar att nöjesfälten
och dansbanorna ligger alltför tätt inpå varandra".
Många uttalade sitt stöd för Gunnar Rosendals gärning. En lång
insändare till Rosendals försvar var undertecknad av ESSAL, vilket skall läsas
baklänges och uttydas LASSE Holmqvist.
Dagligen stannade bussar och bilar utanför kyrkan och de
besökande gjorde allt för att få se en skymt av den omstridde herden. Långväga
ifrån kom folk till högmässorna .Många ringde på förhand och frågade om det var
doktor Rosendal, som skulle predika.
Det skrevs insändare i tidningarna - både för och emot. En
kvinna intygade att hon aldrig gick i kyrkan, när Gunnar Rosendal predikade. En
annan person skrev: " Jag hör hemma i en av vårt lands universitetsstäder och
det är min fasta övertygelse, att jag i kyrkorna där aldrig någonsin fått
uppleva en så gripande men ändå naturlig högtid som i Osby kyrka, när kyrkoherde
Rosendal predikar och officierar".
Domkapitlet beslutade att kyrkoherde Gunnar Rosendal intill den
1 juli 1955 skulle samråda med prosten Artur Rynge om gudstjänsternas utformning
och om det pastorala arbetet i Osby församling. Prosten skulle lämna redogörelse
till domkapitlet, som därefter skulle till förnyad behandling uppta frågorna om
nunneinvigningen och om de inkomna anmärkningarna.
Domkapitlet menade att vad Rosendal anfört i vissa avseenden
står i uppenbart motsatsförhållande till den vid Marianne Nordströms "invigning"
använda agendan. Prosten Rynge yttrade sig också. Han framhöll att han under de
22 år Gunnar Rosendal varit kyrkoherde i Osby haft tillfälle följa utvecklingen
av de kyrkliga förhållandena där.
-På kyrkoherdens hänförelse och nit torde intet vara att
anmärka, skrev prosten, men gång efter annan har under dessa år missnöje yppats
med de nya seder och bruk som Rosendal fört in i gudstjänstlivet och som för
församlingsborna tett sig som katoliserande tendenser. Detta var väl mest
markant 1945 då kyrkofullmäktige i Osby beslöt att icke göra anmälan om
förhållandena till domkapitlet, sedan Rosendal högtidligt försäkrat, att han
icke ämnade införa några katolska seder och bruk. Rynge ansåg vidare det vara
ovist av Rosendal att genom ifrågakomna handlingar åstadkomma ytterligare
söndring inom församlingen.
Biskop Anders Nygren åberopade ett brev från Mother Margaret,
ledare för "The Holy Paraclete", där hon påminde om ett brev till biskopen 1950
angående antagande av noviser i orden.
-Vi beslöt enhälligt att ej taga emot svenska kvinnor i vårt
noviciate, såvida de ej vore beredda att vigas som medlemmar av vår orden, skrev
Moder Margaret.
I en stort upplagd artikel författad av sedermera rektorn för
Osby samskola Gösta Lundin klandrades först Rosendal för hans katolska
sedvänjor, processioner, rökelseanvändning, elevationen och mycket annat, men
sedan följde följande tillägg, som kan vara intressant:
- Vad som förklarar varför det är så litet av opposition mot
Gunnar Rosendal ligger på ett helt annat plan.. Han är en rasande trevlig
människa, har en betydande personlig charm, är vänlig och sällan på dåligt
humör. Han går omkring i sin långa prästrock och är ett pikant inslag i
samhällsbilden.
Han är en talangfull talare och rör sig som sådan i olika
sällskapliga sammanhang på ett många gånger befriande sätt. Dessutom är han en
mäkta stor tillgång för Osby, ty genom honom blir Osby namn vida känt i världen.
Osby är sannerligen inte längre den ringaste bland Juda städer - både president
Truman och Hans Helighet påven vet kanske en aning om Osby tack vare Gunnar
Rosendal. Det är nästan mer än vad Brio och Osbypannan kunnat
åstadkomma.
Provåret tog slut: Rapporten från prosten Rynge innehöll
ingenting som påkallades domkapitlets uppmärksamhet.
Collegium Sancti Petri
Men innan året 1954 nått sitt slut uppenbarades en märklig
sammanslutning med anknytning till Osby Prästgård - "Collegium Sancti Petri"
(CSP)
Medlemmarna var några få unga män som bodde i Stenbocksflygeln
i Osby prästgård. De var blivande präster och skulle delta i de fem dagliga
gudstjänsterna i Osby kyrka. Ungdomarna bar långa, svarta kaftaner. Tre av dem
hade kommit på idén att bilda sammanslutningen, men Rosendal hade varit
inspiratör och hans roll var närmast rådgivarens. Collegiet kunde beskrivas som
ett prästseminarium i miniatyr eller en blygsam början till något
sådant.
Bostadsbandet och förpliktelserna gjorde att många misstänkte,
att detta kunde vara grogrunden för en ny klosterorden.
Prosten Rynge tog inte den nya sammanslutningen så allvarligt.
Rosendal hade inte samrått med honom, men han trodde att kyrkoherden nog hade
velat ge ungdomarna en sysselsättning och samtidigt knyta dem fastare vid sig
genom CSP. I så fall var det ingenting att fästa sig vid. Men om det fanns en
förstulen klosterregel i sammanhanget skulle saken genast komma i ett annat
läge.
Vid tillkomsten av CSP hittar man i pressen för första gången
titulaturen Fader Gunnar. Collegium Sancti Petri gav ut en skrift kallad "Den
levande kyrkan". I den medverkade Fader Gunnar i Osby och Fader Uno i Bromölla.
Kyrkoherden i S:t Olof Nils Boström gick i Svensk kyrkotidning till storms mot
de tendenser som kom till uttryck i denna skrift. Han tog särskilt upp
Fader-titeln, som han betecknade som obiblisk och han talade i samband med en
rosendalartikel om "förlöpningar till skam och nesa för Ämbetet".
Den kände redaktören Axel B Svensson i Bibeltrogna vänner
underkände också seden att kalla sig Rabbi eller Fader och hänvisade till
bibelordet: "I skolen icke kalla någon på jorden eder fader, ty en är eder
fader, han som är i himmelen".
-Inte ens hans privata nunna har rätt att kalla honom Fader
Gunnar, skrev Axel B Svensson.
Collegium Sancti Petri blev inte långlivat. Efter någon tid
uppkom en konflikt med diakonissan, som ansåg sig illa behandlad. Hon vände sig
till diakonissanstalten på Ersta och Sven Åke Rosenberg,som då var föreståndare,
föreslog att Syster Ruth skulle förflyttas för att få ro. Hon hade inte velat
motsätta sig detta, men ville helst stanna i Osby.
Fader Gunnar avsade sig förmanskapet för diakonissan, men fick
från Ersta veta att så går det inte till. Har man avtal, skall avtal hållas.
Rosenberg menade att Rosendals förmanskap ej varit i linje med Erstas
önskningar.
Konflikten gav eko i kyrkofullmäktige,som uttalade sitt fulla
förtroende för Syster Ruth. Därefter upplöstes Collegium Sancti
Petri.
Att utestänga varandra och att trotsa
överheten
Fader Gunnar började alltmera tänka på sin pensionering, efter
vilken han ämnade lämna Osby. Han planerade genom sin stiftelse "Gratia Dei "
att bygga ett kapell, omgivet av bostäder för pensionerade präster. Till en
början ville han ha detta kapell i Ballingslöv. För ändamålet höll han föredrag
och behållningen tillföll stiftelsen Gratia Dei. Sedan skattemyndigheten lagt
sig i den omfattande verksamheten , blev det kollekt i stället för
arvoden.
Men Fader Gunnars popularitet gällde inte överallt. När han kom
till Markaryd för att hålla ett av sina föredrag, vägrade det religiösa
samfund,som ägde missionshuset, att släppa in honom. I all hast fick man
organisera om, och föredraget hölls i stället i Folkets Park.
Samma månad vägrade Fader Gunnar att låta hovsångerskan Hjördis
Schymberg sjunga i Osby kyrka. Även om hon skulle utföra ett helt kyrkligt
program så skulle Fader Gunnars beslut bli detsamma.
-Släpper man in solister i kyrkan, så har man skapat ett
prejudikat och då kan man inte vägra artister av mindre önskvärt slag att komma
in. Det är skillnad på tillställningar där man tar upp kollekt och där man
uppbär entréavgift i vapenhuset. Kyrkan får inte bli ett konserthus!"
Många tyckte att Fader Gunnar ibland balanserade på yttersta
kanten av det tillåtna. Radiomannen och prästen Gunnar Dahmén ledde en
utfrågning i radions P 2 med pingstpastor C G Hjelm och Fader Gunnar. Ämnet var
"Att trotsa överheten".
-Det får man göra ibland, menade Hjelm, men man får ta
konsekvenserna. Mister man ekonomiskt välstånd, så vinner man den betydligt
härligare martyrglorian.
Fader Gunnar trodde inte att det gick så lätt att bli martyr i
vårt välmående samhälle. Han var en mycket ofta anlitad föredragshållare. Men nu
har man talat om för honom, att han inte fick vara borta från Osby hur mycket
som helst. "men om man ligger hemma på schäslongen, så är det inget fel", sade
fader Gunnar.
-Res i alla fall! Finns det så dumma bestämmelser bör de
överträdas, rekommenderade pingstpastorn.
- Men det kan ju finnas församlingsbor, som vill träffa sin
kyrkoherde som präst, och att det är därför han bör vara närvarande i
församlingen, genmälde programledaren.
-Kyrkoadjunkten är ju hemma, svarade Fader Gunnar, som menade
sig vara präst i hela svenska kyrkan. Patetiskt kom så hans slutkläm:
-För mina uppfattningars skull är jag redo att bli bränd på bål
under sjungande av gregoriansk växelsång.
Kyrkomusik i Loshults kyrka
Ett steg närmare den gregorianska musiken kom man när Osby
musikfrämjande genom Sven Rodén bad att få Osby kyrka upplåten för en konsert
med landets främste kyrkosångare Bernhard Sönnerstedt. Det hjälpte inte att man
uppgav att Bernhard Sönnerstedt var utbildad i gregoriansk sång vid en kyrka i
Rom Fader Gunnar släppte inte in en operasångare i kyrkan. "Körer är välkomna,
men inte solister".
Detta kunde Sven Rodén inte förstå. Han hade ju sjungit som
solist hundratals gånger i Osby kyrka. Många försökte tala Fader Gunnar
tillrätta, men han var helt sluten och oåtkomlig.
Prosten Artur Rynge i Loshult öppnade då sin kyrka för Bernhard
Sönnerstedt och denne gjorde ett kyrkomusikaliskt ytterst förnämt framträdande
från läktaren i Loshults kyrka. 800 människor kom Man trängdes för att få plats
i kyrkan. 200 bilar och bussar hade svårt att hitta uppställningsplatser
utanför.
Året innan hade Gunnar Rosendal omfamnat musikdirektör Gustaf
Carlman framför altaret i Osby kyrka samtidigt som han förklarade, att från och
med då hade Sven Rodén hans fullmakt att ordna allt vad han behagade i Osby
kyrka. Gustaf Carlman var den som nu skulle ackompanjera Bernhard Sönnerstedt,
men inte ens han blev insläppt.
Gösta Lundin interpellerade Fader Gunnar i kyrkofullmäktige om
händelsen- Fader Gunnar svarade att han inte ville ha profan sång i kyrkan. Det
står skrivet att pastor öppnar och stänger kyrkan, och han kunde i princip t o m
vägra biskopen tillträde.
I tidningen svarade Sven Rodén, att Bernhard Sönnerstedt skulle
sjunga andlig musik, gregoriansk sång och att han skulle sjunga från
läktaren,vilket han också gjorde i Loshults kyrka. Det var nog Fader Gunnars
vägran att släppa in honom i Osby kyrka, som gjorde att så många kom till kyrkan
i Loshult.
Självklart väckte det uppmärksamhet i hela landet att Bernhard
Sönnerstedt ej blev insläppt i Osby kyrka. Därför ville radion intervjua Fader
Gunnar och Sven Rodén på samma gång.
Då kom helomvändningen: "Ja,vill han sjunga från
orgelläktaren,då är han välkommen, var så god,redan nästa vecka. Han är
hjärtligt välkommen!"
Men detta var klarlagt redan från början och upprepat gång
efter annan. Det kunde inte ha funnits utrymme för något missförstånd.
Efteråt beklagade Fader Gunnar det som hänt: "Det var inte
riktigt gjort, men det är så här. Den stridbare och orädde kyrkoherden i Osby är
inte alls så orädd,som folk tror. I själva verket är han rädd, att han skall
falla undan för krav". - Därför trodde han att den starka ståndpunkten var att
säga blankt nej och att därigenom undvika all diskussion.
Men Bernhard Sönnerstedt återkom till Osby för att sjunga ett
soloparti i Händels Messiasoratorium. Fråga är om Osby kyrka någon gång har haft
flera besökare. Mer än 1000 personer kom.
Förbön för friske Louis Armstrongs
tillfrisknande
Det där med musiken kom att uppta osbybornas intresse under
hela 1956. Fader Gunnars förböner för Louis Armstrongs tillfrisknande gav eko
över Atlanten. Det kom ett TT-telegram från New York att man inte kunde förstå
förbönerna i Osby, Sweden eftersom Satchmo gav konsert i Wilmington i Delaware
på måndagskvällen och därefter for med flyg till Boston för nya
konserter.
Men Fader Gunnar var och förblev Fader Gunnar. Han accepterades
mer och mer sådan som han var. När han fyllde 60 år, liksom när han avgick,
hyllades han av nästan hela församlingen. Många missförstånd och många
konflikter hade kunnat undvikas, om han gett sig tid att lyssna och diskutera.
Men hans berömmelse grundade sig kanske just på att han blev omskriven varje
gång en konflikt uppkom.
Gratia Dei förlades inte till Ballingslöv utan till
Kristianstad. Sedan Fader Gunnar flyttat dit blev kontakterna med Osby och med
Osby kyrka inte så många. Men i Osby vårdar man minnet efter sin fantastiske,
vänlige,humoristiske och religiöst intressante Fader Gunnar.
Vad stred man egentligen om? Visste man vad katolicism var?
Skulle någon idag reagera som man gjorde då för att prästen gjorde korstecken,
lyfte kalken mot altaret före nattvarden, gick i procession i kyrkan med kors-
och ljusbärare, firade nattvarden med sin församling varje söndag, då han också
var klädd i mässkrud? Ända fram till sextiotalet hade man i Sverige skräck för
"det katolska" och anade en glidning mot Rom så snart något ovanligt
skedde.
Men fejderna gagnade Fader Gunnar i den meningen att han blev
känd och eftersökt som föredragshållare. Detta gav möjligheten för honom att
efter uppnådd emeritusålder fortsätta sitt liturgiska liv i Gratia Dei i
Kristianstad.
Fader Gunnar ville bli vän med alla sina belackare. När nu t o
m arbetarkommunen i Osby glömt gamla strider och tagit initiativ till ett
monument över honom. då förstår man att han fröjdas i sin himmel i förvissningen
om att hans vindlande väg till glädjen verkligen nådde målet.
P Åke Brandt
Källor:
Egna artiklar i Norra Skåne, intervjuer och
anteckningar
Elisabeth Westman: Prostinnans blomstergata
Gunnar Rosendal: Kyrka och ordensliv
Hymn till glädjen
Minnenas boningar
Till Osby på min vindlande väg till glädjen
Rosornas krig
Per Åke Brandt är född i Lund 1921. han kom som lärare till
Osby 1944, blev rektor i Loshults kommun 1965. Återkom till Osby kommun som
förste rektor 1968 och blev sedermera efter kommunsammanläggningen skolchef och
skoldirektör. Han gick i pension 1986. Under 1950-talet var han
ortskorrespondent för tidningen Norra Skåne
|
Utskriftsvänligt format